yy

hur kan man tycka om någon så mycket att man inte känner sig hel utan den personen? att när man är utan den där någon så känner man hur någonting saknas, hur någonting äter upp en inifrån och bara gör någonting större och större. hur ett hål sakta men säkert bildas någonstans inne i magen. och efter några dagar så börjar man känna sig hel igen och sen när man äntligen träffar den här någon rivs allt man har byggt upp igen och kaoset startar. magen börjar kränga åt alla håll och man känner hur man bara ler, ler överallt. hur står man egentligen ut med alla de här olika magkänslorna? lycka - saknad - stabil - lycka... det går runt runt runt och allt detta bara för att man så himla gärna vill vara med just den där någon.
någon är nog kärlek.