yy

klyshigt som in i helvete, men våga älska. för det vågar inte jag.

ett avslut på något obetydligt som blev betydligt för ena parten. efter många nätter med tåflirtande, kedjerökande, mtv, bitmärken på halsen och kyssar som bara blev bättre. blev det till ett "jag tror jag är kär i dig", dagar av kärlek är ett brev skickat tusen gånger och velande. men under en stenig röd natt blev jag nerbrottad, biten i kinden, kysst, fick prata i timmar och förklara att det kanske inte var rätt tidpunkt, att jag kanske redan var lite halvt upptagen, att jag tycker om dig så ofantligt mycket, lite tårar, lite för mycket vin, lite för passande musik i bakgrunden. och sen gick vi hem till dig. det var dumt, så mycket som det egentligen kunde ha varit, kunde ha betytt blev bara till något dåligt. vi skulle egentligen ha låtit attraktionen vara, inte försökt göra av med den. låtit den vara och fortfarande drömt om hur det kunde ha blivit även om det inte kunde ha blivit vi alls. för jag är egentligen lite rädd för dig. den kärlek vi skulle ha haft skulle blivit till något deprimerat, kedjerökande, bitande i halsen, alkoholhaltigt, musikfyllt, mtvtittande med för långa nätter och försenade mornar. den skulle vara så skör, så tyst och så svart. så romantiskt androgyn och förjävla deprimerande att vi båda skulle gå under, gå ner oss ännu mer och tillslut bara ha varandra. det låter för fint för att vara sant, så skulle det vara, men det skulle vara outhärdligt och det funkar inte, vi skulle aldrig ha funkat, vi skulle bara ha blivit deprimerade.

egentligen har inget förändrats, bara nya pojkar. fast nu är det bara en pojke, även om de gamla kommer och biter en i svansen när man minst anar det. och nya drar en i näsan. det är ett helvete. och den enda pojken blir bara knepigare för var dag. två gamla flickvänner, men var endå oskuld tills bara nyss.